Vilket problem ska den gröna omställningen lösa?

Menar vi samma sak när vi talar om den gröna omställningen?

Jag återkommer till den frågan när jag följer diskussionerna om framtiden i norra Sverige, Finland och Norge. Vi pratar om energi, mineraler och investeringar. Men under diskussionerna finns olika föreställningar om vad som behöver förändras och vad vi förväntar oss ska fortsätta som tidigare.

Om vi främst ser problemet som ett beroende av fossila bränslen blir uppgiften att ersätta dem och säkra de material som behövs för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men om vi också ifrågasätter omfattningen av vår resursanvändning, hur vi genomför den gröna omställningen och hur den påverkar ekosystemen, blir uppgiften större. Då behöver vi undersöka hur vi producerar, konsumerar och definierar utveckling, samtidigt som vi ersätter fossila bränslen.

Dessa utgångspunkter formar vad vi betraktar som nödvändigt, vad vi är beredda att offra och vilka framtider vi tar på allvar.

Frågan blir konkret när vi ser på den globala energiutvecklingen. Enligt Internationella energiorganet IEA byggdes förnybar energi ut i rekordtakt 2025. Samtidigt ökade den totala energiefterfrågan, användningen av kol, olja och gas samt de energirelaterade koldioxidutsläppen. Utbyggnaden bromsar ökningen av fossilbränsleanvändningen, men under 2025 minskade den ännu inte globalt.

Även utbyggnaden av förnybar energi kräver stora mängder material. Vindkraftverk, solpaneler och elnät behöver bland annat stål, aluminium, koppar och andra mineraler. Utvinningen, förädlingen och tillverkningen sker fortfarande till allra största del med fossil energi. IEA har exempelvis visat hur tillverkningen av solpaneler varit starkt beroende av kolbaserad el. Omställningen behöver alltså också omfatta de produktionskedjor som gör den förnybara energin möjlig.

För mig väcker det frågan: hur långt räcker det att förändra energiförsörjningen om vi samtidigt tar en ständigt växande efterfrågan på både energi och material för given?

Antagandena bakom omställningen

Tidigare i år arbetade jag med scenarier för alternativa framtider för Nordkalotten, de norra delarna av Finland, Sverige och Norge. Jag presenterade dem på ett seminarium som Gränstjänsten Sverige–Norge–Finland och Arctic Rail anordnade i Torneå i maj.

I scenarierna utforskade jag olika ekonomiska utvecklingsriktningar i kombination med geopolitik och gränsöverskridande samarbete. Vad händer om fortsatt tillväxt förblir den överordnade utgångspunkten? Vad förändras om tillräcklighet (ibland beskrivet som lagomekonomi) eller regenerativ ekonomi får större betydelse? Hur kan dessa riktningar utvecklas i en värld präglad av samarbete eller ökade motsättningar?

Syftet var att undersöka hur olika förutsättningar och vägval kan forma livet i norr.

När vi ändrar den ekonomiska utgångspunkten förändras också frågorna.

Utöver att fråga hur mycket ny energi och hur stora mängder naturresurser vi behöver kan vi fråga vad de ska användas till. Vilka behov försöker vi tillgodose? Vilken efterfrågan tar vi för given? Och vilka sätt att leva skulle kunna göra omställningen grön på riktigt?

Vad betraktar vi som förhandlingsbart?

Omställningen kräver material. Men hur mycket vi behöver beror också på vilka framtider vi planerar för.

Vilka transportsystem, samhällen, industrier och konsumtionsmönster föreställer vi oss? Vems behov tillgodoser vi? Och vems konsumtion betraktar vi som något som inte går att ifrågasätta?

Jag undrar ofta varför ökad utvinning så lätt kan presenteras som en nödvändighet, medan minskad konsumtion behöver försvara sin plats i samtalet.

Vad bygger egentligen vår uppfattning om en realistisk framtid på?

Om ständigt ökande materiell konsumtion förblir ett antagande som vi sällan ifrågasätter, hur stort utrymme finns då för att föreställa oss en annan relation mellan ekonomi, välbefinnande och natur? Och vad händer om vi bedömer utveckling utifrån fler frågor än hur mycket ekonomin växer?

Vad förändras om vi börjar med ”tillräckligt”?

Tillräcklighet, eller lagomekonomi, börjar med frågor om vad som är nog. Och nog för vem?

Den skillnaden är viktig. Globalt har människor väldigt olika konsumtionsnivåer, livsvillkor och tillgång till det de behöver. Ett samtal om tillräcklighet behöver också handla om dessa skillnader.

Ett regenerativt perspektiv tillför en annan fråga: hur kan ekonomisk verksamhet bidra till att återställa och stärka de ekologiska och sociala förutsättningar som livet är beroende av?

Tillräcklighet och regenerativ ekonomi hänger ihop, men riktar uppmärksamheten åt delvis olika håll. Den ena ställer frågor om behov och gränser. Den andra om förmågan att återskapa och upprätthålla liv.

Att öppna utrymme för andra framtider

Scenarier hjälper oss att undersöka antagandena bakom dagens beslut. De synliggör också hur en framtid som verkar oundviklig bygger på vissa val, prioriteringar och förväntningar.

För Nordkalotten handlar det bland annat om vem som definierar regionens roll. Vad vill vi att våra samhällen och landskap ska ge utrymme för? Hur får lokala framtidsönskningar plats i beslut som ofta formas av intressen långt utanför regionen?

Jag tror inte att vi behöver vara överens om en idealisk framtid för att ställa de här frågorna.

Men vi behöver utrymme att ställa dem.

Jag har haft otaliga diskussioner med ledare inom både privat och offentlig sektor som har börjat ifrågasätta den gröna omställning vi nu försöker genomföra. I samtalen återkommer tanken att en verkligt hållbar omställning behöver innebära minskad konsumtion, framför allt bland oss som redan konsumerar mycket.

Jag hör dessa resonemang oftare i enskilda samtal än i den offentliga debatten. Jag undrar när de kommer att få större utrymme också där.

Vad skulle bli möjligt om tillräcklighet blev en seriös utgångspunkt för att föreställa oss den gröna framtiden? Och hur skulle våra val förändras om vi började med att fråga vad som får människor och platser att må bra och leva vidare över tid?

#framtid #framtidstänk #grönaomställningen #tillräcklighet #lagomekonomi #regenerativekonomi #nordkalotten #ekonomiskasystem #systemtänkande

Next
Next

Miten oma maailmankuvamme rajaa sitä, mitä pidämme mahdollisena?